Vid trappstegsforsen (där förra blogginlägget slutade) kan man ta vägen till Marsliden och Marsfjället där succéromanen ”I Marsfjällets skugga” av Bernhard Nord utspelar sig, flera böcker som jag själv läste för många år sen så ville gärna se platsen.
Boken är en verklig berättelse om nybyggarna som kom till Marsliden i mitten på 1800-talet och deras hårda liv, på den här platsen hade dom sin lilla stuga där dom bodde med sex barn.
Stugan hade nog Lapplands vackraste dörr!
Vi kliver in i stugans enda rum och och försöker föreställa oss hur det var att leva här då med enkla medel.
Sök gärna på Vildmarksvägens karta så ser man rutten och alla föreslagna sevärdheter. Nästa punkt ”Dimforsen” var en liten kostig ner till forsen där vi knappt kunde vända med husvagnen och inget speciellt att se tyckte vi, istället åkte vi upp till Stalonberget och fick den här utsikten. Det var även ett kraftverk där och till höger i bild kan man se den breda kraftledningsgatan.
Alla punkter på kartan hann man inte med men nästa avstickare var Storbäck och Risbäck som bl.a. skulle vara för naturfotografering men kunde inte se att det skulle var nåt speciellt där annat än små samhällen som vi kom till efter skumpande på en skitig grusväg…
En övergiven dansbana var väl det enda som var någorlunda intressant att fånga på bild innan vi åkte vidare.
Istället för att åka grusvägen tillbaka till ”huvudrutten” mot Vilhelmina tog vi kortaste vägen till Dorotea. Den här renen strax innan Dorotea har varit med som ”dagens bild” här men han var så snygg så han får vara med på bild här också.
I Dorotea tar vi in på en camping som ligger precis bredvid inlandsbanan, tar en nattbild när jag är ute på sista rastningen med hundarna vid midnatt.
Dagen efter innan vi lämnar campingen sätter vi oss på den lilla perrongen och väntar då inlandståget ska komma den tiden enligt tidtabellen, men vi väntade förgäves då tidtabellen bara gällde till 29/8.
Skylten är till för om man vill stoppa tåget för påstigning ska man vrida skylten mot tåget, men som sagt så kom inget tåg alls idag…
Vi åker ”highway” tillbaka lite norrut då vi missade Vilhelmina och jag tar en stadspromenad med hundarna medans sambon provianterar.
Utanför muséet står Lapp-Lisa i naturlig storlek, googlar att hon var född 1889 och känd för bl.a. sången Barnatro och aktiv i frälsningsarmén.
En av sevärdheterna på kartan var Vilhelmina kyrkstad från 1800-talet, inte dom små röda stugorna jag hade väntat mig utan ganska stora träbyggnader.
Nu lämnar vi Vildmarksvägen och åker ut mot kusten via Kattisavan och följer ”Blå vägen”.
En promenad längs mäktiga Vindelälven där det fanns rejäla ramper med bra utsikt över älven.
Sen följde vi en stig till en lång hängbro med gallergolv som jag gick över med hundarna som bra miljöträning, stod varningsskyltar att man inte skulle sätta bron i gungning och inte vara fler än 4 personer per sektion.
Vindelns vackra kyrka som vi även har som broderi av svärmor som var från Vindeln och från grå himmel med lite regn så börjar molntäcket spricka upp.
En snabb runda i Umeå som är sambons födelsestad sen fortsätter vi kustvägen söderut och hemåt så sakteliga.
Nästa dag drar det ihop sig till regn efter lunch så det blir bara en kort promenad vid Höga kusten bron för att ta några bilder sen blir det en sista natt på camping i Sundsvall.
Lägg märke till skåpbilen så får man lite perspektiv på vyerna.
Marken bitvis täckt av ris i sprakande höstfärger.
Vidsträckta vyer,
Några människor i bild, ser små ut…
Mera av den färgsprakande marken / växtligheten.
Det fanns några ställen där man kunde åka av med platser där man kunde stanna och parkera, här är vi på väg upp på huvudvägen igen.
Det är Sveriges högsta asfalterade väg rakt igenom kalfjäll som man kan uppleva från direkt från bilen.
Högsta punkten, 876 meter över havet.
Sträckningen över Stekenjokk är bara öppen 6 Juni till 15 Oktober och stängd vinterhalvåret då det är för mycket snö-
På platån går gränsen mellan Jämtland och Lappland och vi åker in i Västerbottens län.
Nästa ort är Klimpfjäll där vi stannar över natten och det här är vår utsikt strax efter sju på morgonen.
En lite kortare morgonvandring med hundarna innan vi lämnar Klimpfjäll.
Leden gick på trollstigen (jodå vi träffade några troll) till lilla fina Kullafallet.
Det första man kommer till är länsmansstugan som först byggdes till prästen 1791 och sedan byggdes ett rum till på 1850-talet så dom fick dela på den lilla stugan.
Vem kängorna tillhörde förtäljer inte historien, kanske en drucken bov då även finspriten blivit tagen i beslag?
Fina timrade gamla hus.
Så här byggs en kåta, ett mellanlager med näver som gör det vattentätt, i mitten var det eldstad.
Rallarrosorna växte både högt och lågt och var vackert röda.
Vy från kyrkan som låg lite högre upp i en backe, kåtor till höger i bild.
Nu har vi åkt en bit till och stannar för att laga lite mat vid Fiskonfallet dit det var en kort promenad men ganska mycket uppför och en del träd som skymde en del av sikten mot fallet.
Men man kunde även njuta av vyn åt andra hållet med fina höstfärger.
Även denna bild tagen uppe vid Fiskonfallet.
Nästa stopp vid ännu att vattenfall/fors, Trappstegsforsen som nog är den mest fotograferade forsen då den ligger alldeles intill vägen med stor parkeringsplats som var välbesökt och för den som inte ville kliva ur bilen gick det bra att köra ända fram och ta en bild genom vindrutan…
Lek med långa slutartid igen för att få lite suddigt vatten. Sen åkte vi tillbaka en liten bit och tog in på Saxnäs camping över natten. Fortsättning följer…
Det blev många bilder från våran tur med bil och husvagns längs vildmarksvägen men ska försöka begränsa mig med några blogginlägg… Rutten börjar i Strömsund, här är bron fotat från hembygdsgården där det finns lite info.
Vi började med att välja en lite alternativ väg som innebar några mil på grusväg men vad gör man inte för chansen att få se björn på en väg med världens största population av brunbjörn!
Nysladdad och ”fin” väg, skog, rakt och naturligtvis såg vi inga björnar men bilen och husvagnen blev rejält dammiga….
Nåja till slut fick vi lite vackra vyer!
Bågedeforsen
Till slut kom vi fram till ett av våra mål på vildmarkskartan, Hällingsåfallet som är ett vattenfall och naturreservat med Sveriges längsta kanjon. Iskalla vindar och lite regn i luften så hundarna fick jackor på när vi gav oss ut på en liten vandring mot fallet.
Här börjar kanjonen, eller slutar beroende från vilket håll man kommer i från… vackert då solen tittade fram.
Vi kämpar oss uppåt längs kanjonen… det var längre en jag hade räknat med och det började bli sen eftermiddag…
Men till slut kunde vi se fallet där borta i ravinen så vi fortsatte för att komma närmare.
Nu hade vi kommit upp en bit och det var branta stup men som tur fanns det ordentligt räcke vid utkiksplatserna.
Mäktigt fall som störtar 42 meter ner i kanjonen, det var verkligen värt att gå dit!
Lite tramsigt på vägen tillbaka, visste inte om man kunde fortsätta och komma runt eller om man skulle gå samma väg tillbaka så vi velade lite åt olika håll…
Nu blev det ordning i ledet och vi bestämmer oss för att ta det säkra före det osäkra och gå samma väg tillbaka innan det börjar skymma (men det visade sig att det hade varit betydligt kortare och enklare väg om jag hade fortsatt runt istället….)
Vi kör en liten bit till och kommer fram till Gäddede där vi tar in på camping och får en plats precis vid sjön, vinden har tilltagit och det blåser genom märg och ben men är vackert så jag klär mig varmt och går ändå ut med kameran och tar några kvällsbilder.
Nästa dag vaknar vi till en solig och fin morgon då jag tar en morgonpromenad i byn med hundarna, fin gammal lanthandel.
Vi fortsätter mot Jormvattnet och gör återigen en liten avstickare på en liten grusväg och kommer förbi Vikens kapell som var den första kyrkobyggnaden i Frostvikens socken och stod färdig år 1799. Det var olåst så man även kunde gå in och titta.
Ett fantastiskt väder med värmande sol och Jormsjön ligger näst intill spegelblank med fjällen i bakgrunden.
Tar några vackra vybilder från bilfönstret då vi åker vidare på Vildmarksvägen norrut. Det här är vid Stor Blåsjön, likaså bilden nedan.
Stannar för natten på en ställplats i Ankarede, den enda samiska kyrkbyn i Jämtland som fortfarande är i bruk. På samiska heter byn Åanghkerenjeeruve som betyder ungefär ”en torrlagd gräsbeväxt vall vid en älv med många djupa hål”. En av många kåtor där.
Det fanns en del vandringsleder/skoterleder i Daimadalens naturreservat och då det redan var sen eftermiddag valde jag den kortaste på 4 km enkel väg till Lejarfallet.
Fantastisk vackert vattenfall som uppenbarar sig mitt ut i ingenstans och jag har inte mött en enda levande själ på vägen dit, rofyllt!
Celine & Lotta var med, även om jag har bärväska till Penny så var det lite för långt så hon fick vara kvar i husvagnen med husse.
Samma väg tillbaka, inte heller på tillbakavägen mötte vi någon.
Tillbaka vid kyrkbyn, inte bara kåtor utan en del små stugor också med växtlighet på taket som visar att dom stått där ett tag…
Närstudie av taket, ett lager näver underst som gör det vattentätt.
En sista bild i Ankarede på morgonen innan vi lämnar ställplatsen, vackra färger! Fortsättning följer…
