Det är fortfarande is på sjön men +10 grader idag så det smälter snabbt och sjön stiger mer och mer… som vanligt så här års är det blött om fötterna för träden vid stigen mot campingen.
Afrikansk buffel, en av the Big 5
Buffeln lever i stora flockar och räknas till dom djur som är farligast för människan men det är oftast ensamma eller skadade djur som går till anfall då de känner sig hotade. Men så länge man sitter i bilen är det ingen fara.
Vi såg inga kalvar men dom ska ha päls som blir allt glesare ju äldre dom blir och gamla bufflar är nästan nakna. Oxhackarna hjälper till att plocka fästingar och andra småkryp.
Det finns rödnäbbad och gulnäbbad oxhackare, antar att det här är röd?
En oxhackare här har ingen färg på näbben alls så antar att det är en ungfågel.
En oxhackare i örat också…
Serverat smörgåsbord till fåglarna och bufflarna var nog glada att bli av med lite fästingar…
Både tjurar och kor har horn och dom växer hela livet.
Bufflarna räknas till ”The Big Five” som var en av dom svåraste att jaga under storviltsjakt. Numera används uttrycket även under safari och vi fick se alla som ingår i ”The Big Five” och dom andra har jag visat tidigare här i bloggen men samlar ihop dom här för att se vilka som ingår:
Elefanten räknas förstås till storvilt.
Och givetvis även noshörningen.
Men storleken har ingen betydelse för att ingå i ”The Big Five”, även leoparden räknas dit.
Och dom majestätiska lejonen ingår också i gruppen storvilt.
På liv och död
Även om vi såg mycket lejon och dom verkade leva gott med god tillgång på mat så har dom minskat kraftigt pga. av människan men även sjukdomar.
Här fick vi syn på en lejonhona bland buskarna där hon låg och tryckte med sikte på en flock impalor, spännande då hon kröp ihop beredd till språng om dom kom närmare…
Dom intet ont anande impalorna… lejonet väntar tills avståndet är 30 meter eller mindre och kan då ta språng upp till 6 meter. Tyvärr fick vi inte se nån jakt då impalorna började dra sig åt andra hållet och lejonet insåg att chansen gått förlorad.
Bland det första vi såg när vi åkte in i den andra nationalparken i Solio var det här torra kadavret, bara skinn och ben kvar och innanmätet uppätet av lejonen.
Här har dom haft en lyckad jakt under natten och fått en buffel. Hanarna har nog redan ätit och sen är det honornas tur.
Smaskigt!?
Sist är det ungarna tur.
En studie med lejon i fångenskap för många år sen där ungarna fick det bästa köttet men ändå blev svaga och dog, visade att dom inte fick i sig alla näringsämnen dom behövde vilket dom får i sig när dom får äta det sist av det ”sämsta”. Naturen är klok!
Dagen efter när vi åkte tillbaka till samma buffel var där en schakal och åt av resterna. Och titta noga till höger bakom busken…
Schakalen var skygg och stack iväg när vi kom, men örnen satt kvar och vakade över sin mat.
En annan flock med 22-24 lejon avslöjade sig genom att vi såg färska blodiga revben från en trolig buffel, allt annat var uppätet. Mätta lejon gör inte många knop. Ett vuxet djur behöver 5-7 kg kött om dagen men kan sätta i sig upp till 33 kg på en enda måltid.
På sin höjd lyfte dom huvet när vi kom i jeepen, mäktigt att möta alla blickar! I den här flocken fanns det inte mindre än nio unga hanar varav vi ser fem på den här bilden. Dom börjar närma sig könsmognaden och får stanna i flocken tills dom är 2-3 år, här befarar man att det kommer att bli dödliga strider bröderna emellan när dom snart uppnår den åldern…
Som sagt gick det ingen nöd på lejonen, ser sprickfärdig ut!
Men det här var riktigt sorgligt, en väldigt gammal, sjuk och hemskt mager ensam hane som blivit utstött ur flocken. Guiderna trodde han var närmare 20 år men i det vilda blir dom oftast inte äldre än 12-14 år så 16-17 år på den här var nog närmare sanningen. Han var nästan tandlös och kunde inte längre jaga så parkvakterna hade hjälpt honom med lite mat.
Så härjad och sliten och ledsna ögon, när han reste sig såg vi att höfterna var helt slut och han kunde knappt gå och vi grät i bilen… ;-( Några dagar senare fick vi besked att han fått somna in och inte behöver lida mer, skjuten med bedövningspil och sen avlivad med spruta. R.I.P
Men livets gång fortsätter och om 3,5-4 månader föds det nya lejon. Det här kärleksparet hade dragit sig undan den övriga flocken och dom parar sig typ hela tiden i fyra dagar…
Bild 055: Söndag 24 Februari Kl 17:13
Sent omsider kommer dagens utlovade sol och det blir även lite solnedgång så greppar kameran och skyndar mig ut när jag får syn på det fina ljuset genom fönstret.
Mera lejon
Vi såg mycket lejon och kunde följa olika flockar och till skillnad mot förra blogginlägget där solen hunnit gå ner fick vi en kväll med magisk ljus på lejonen. Här var det en flock med två vuxna hanar, troligen bröder.
Honan håller ungarna gömda tills dom är ca 8 veckor, då introduceras dom för den övriga flocken. Hon diar dom tills dom är 6 månader så dom här ungarna är nånstans däremellan 4-5 månader kanske… Honorna i flocken kan även dia varandras ungar.
Imponerande gap! Lejon är det största rovdjuret i Afrika (bara tigern är större bland kattdjuren).
Majestätisk man som är fullt utvecklad vid 4 års ålder på hanarna. En vuxen hane väger ca 200 kg men i fångenskap kan dom väga uppemot 350 kg.
Mamma lejon tycker det är dags att börja röra på sig. Kanske dags för kvällens jakt vilket är honornas jobb.
Ungarna gör sig ingen brådska…
Men en efter en kommer dom upp på bena och följer efter. Ungarna har så söta prickiga ben 😉
Hm, där står en sån där konstig jeep som jag måste gå förbi…
Mamma väntar in sina små, dom börjar vara med vid jakten redan från 3 månaders ålder men först vid 2 års ålder kan dom jaga självständigt.
Jaja, vi kommer!
Hanarna jagar / deltar inte så ofta i jakten men följer ändå med flocken.
Vad glor ni på??
Det är faktiskt mitt revir! Storleken på reviret kan variera mellan 20 och 400 km².
Där försvinner den sista lejonungen och mot skogen dit vi inte kunde följa efter.
Bild 054: Lördag 23 Februari Kl 17:23
Nästan bara glöd kvar av dagens brasa då vi eldat upp en hög med ris och haft både fyrbent och tvåbenta goda vänner på besök och grillat korv.
Lejon, första gänget
Den första flocken lejon vi såg på nära håll var en kväll precis när solen försvunnit bakom trädtopparna (lite dåligt ljus då så det blev ganska brusiga bilder) i Samburu och vi var på väg hem till lodgen. Dagen innan hade vi skymtat dom vilande bland buskarna på andra sidan den uttorkade flodbädden, nu låg ungarna mitt i fåran.
Dom brydde sig inte nämnvärt om oss men rätt som det var fångade något annat deras intresse…
Dom började röra sig mot oss men tittade förbi oss på nånting längre bort…
Det var mamma som kom och hon hade något med sig till ungarna.
Vänta jag vill ha!
Får jag smaka!
Exakt samma stil 😉
Det var inget att äta på utan var nog mer tänkt som leksak, ta den om du kan! Hann inte med att få skärpa och dessutom kom dom alldeles för nära för mitt tele och stannade till precis vid jeepen nedanför det nedvevade fönstret där jag satt och hängde ut… kom på att jag kanske skulle veva upp lite, det är ju trots allt vilda lejon!
Dom tappade snabbt intresset för det torra benet och fortsatte tillbaka över flodbädden.
Bild 053: Fredag 22 Februari Kl 14:43
Några mobilbilder efter skön hot stone massage, passade bra en dag som började med ca -10 grader som visserligen snabbt steg till 0-gradigt under hundpromenad i Kronskogen men ändå kyligt i luften.
Noshörningarna
Rhino är det engelska ordet för noshörning eller egentligen heter det rhinoceros från grekiska rhino som betyder nos och ceros betyder horn. I tidernas begynnelse fanns det 30 olika arter och idag finns endast 5 kvar varav 2 lever i Afrika och alla är utrotningshotade. Det här är en Black Rhino men namnet har inget med färgen att göra. Det är den mest hotade av dom afrikanska arterna.
Det mer korrekta namnet kanske är spetsnoshörning vilket är mer logiskt och syftar på den lite spetsiga munnen då den helst betar blad och annat från buskar.
White Rhino är större och har fått sin namn av den breda / vida munnen som man uppfattat som vit efter det holländska ordet ”widje” (vid) och därför har nog den andra fått namnet svart som motsats…
Den vita kallas även trubbnoshörningarna och till skillnad mot den svarta betar den gräs. Dom såg vi betydligt fler av och lever mer i flock.
En annan ”lustig” skillnad mellan arterna är att den svarta noshörningen har sin unge efter sig när den springer iväg. Då den håller sig mer bland buskar går mamma först för att säkra så det inte ligger lejon och lurpassar i buskarna. Honan går dessutom ensam med sin unge. Kanske har den redan haft närkontakt med någon av såren att döma??
Den vita har sin unge framför sig, och vem skulle våga ge sig på den här mamman med det enorma hornet?
Det var den minsta ungen vi såg, ca 3 veckor gammal, söt som alla djurungar vi såg!
Några dagar senare såg vi dom igen när ungen diade. Ungen går med sin mamma tills den är ca 3 år.
Här kommer en hel liten familj på promenad i skogen.
Noshörningar ser extremt dåligt men tycker dom har fina och mänskliga ögon! Till skillnad mot vad många tror är i alla fall dom vita fredliga. Dom svarta ska man vara mer vaksam mot.
Snällt står dom i kö för att gå och dricka vatten…
På resan hade vi med bevarandefotograf Tom Svensson som jobbar mot illegal handel med djur, bl.a tjuvjakt på noshörning för hornens skull då det bringar enorma summor pengar, världens högsta kilopris (droger och ädelstenar inräknade) för att användas inom asiatisk medicin eller som knivskaft i andra delar av världen. Och så är det bara samma ämne som i våra naglar och har ingen verkan alls på sjukdomar eller annat!
Allt från Kenya för den här gången, fortsättning följer.
Bild 052: Torsdag 21 Februari Kl 13:02
Tar en tur till Hedlandets naturreservat där det ”tjongar” i isen då det är lite kallare idag, visserligen bara -1 men känns betydligt kyligare och även kommit lite pudersnö under natten.